Nu har vi äntligen varit och fått vår influensa vaccin. Jag hade dragit på det lite mer i år för att jag har tyckt att det har varit så krångligt och jobbigt på vårdcentralen, med köer och väntetider. Men denna gång, det gick hur bra som helst.

Vi kom dit cirka 10 minuter innan vi skulle vara där. Skrev den obligatoriska ”friskförklaringen” och satte oss för att vänta. Det var bara en som satt i väntrummet då vi kom, men efterhand dök det upp fler och fler. Vi blev inropade som de första och efter 10 minuter var vi ute igen. Helt otroligt om vi jämför med de andra gångerna. Hoppas att det går lika bra nästa vecka då det är dags för Covid vaccin nummer fem.

Nu har vi fått det kallt, mycket kallt på många ställen i Stockholmsregionen. Vi hade minus 12 grader i går morse, idag 11 minus. Det biter verkligen i kinderna.

Sundbybergs kyrka är upplyst fast klockan är endast åtta på morgonen.

I Tornparken syns det att vi har fått flera centimeter med snö.

Här kan man till och med se att det snöar.

Fick ett brev igår, ifrån S:t Görans Sjukhus om min kommande pacemakeroperation. Pacemaker har jag ju, men jag ska få en ny dosa och ett nytt batteri. Detta ska ske i slutet av januari så jag har lång tid att gruva mig på. Oroa mig heter det kanske. En dag ska jag in för provtagning och information, dagen därpå ska jag opereras, stod det i brevet.

Denna gång ska det gå mycket snabbare än förra gången för elva år sedan, sa sköterskan som ringde mig i tisdags. Då tog det drygt 2 timmar. Men, jag hade inte så lång tid på mig att gruva mig då. Ena dagen åkte jag in, jobbigt förmaksflimmer, blev inlagd och nästa dag tuppade jag av för att mitt hjärta stannade och hade, enligt läkaren, stannat flera gånger under natten, med ojämna mellanrum så de ville inte skicka hem mig innan de hade en tid då jag kunde opereras. Dagen efter hade de en tid och jag fick pacemakern.

Då hjärtat stannade och jag ramlade över sängen var det en konstig känsla då jag vaknade upp igen och en mängd sjukvårdspersonal stod omkring mig. Tänk om jag inte hade befunnit mig på sjukhuset den dagen och legat på intensiven så att jag var uppkopplad och de kunde se allt som hände. Nu fick jag hjälp direkt och jag är så tacksam.

Tänker på att Gud måste ha tyckt att jag hade någon liten funktion kvar här på jorden, att det inte var dags än och det är jag så glad och tacksam för. Hoppas verkligen att jag gör det jag ska så att inte dessa år är bortkastade till ingen nytta. Att vara till någon liten hjälp för någon medmänniska, sprida glädje åtminstonde, det är min önskan.

Var dag är en sällsam gåva,

en skimrande möjlighet.

Var dag är en nåd dig given

från himlen, besinna det.             Psalm 180 vers 1.