Jag har lite svårt att sitta vid datorn och skriva, nu för tiden, så det blir inte många inlägg, men ibland så känns det bättre och då passar jag på.

Idag ny dag, ny vecka och kanske nya förhoppningar.  Eller kanske, jag har i alla fall förhoppningar fortfarande.  Så länge som vi har förhoppningar, önskningar och längtan så känner vi att vi lever.

Har läst och hört om att det är mycket influensa på gång och även Covid-19 så jag tänkte förra veckan att det nu var dags att vaccinera mig.

På tal om förhoppningar, önskningar och längtan, sådana gånger så längtar jag tillbaka i tiden, i alla fall några år. För så besvärligt det kan vara att ringa vårdcentralen nu för tiden. För mig som är gammal. Men å andra sidan så finns det många, många snart 82-åringar som tycker att detta är en bagatell. Nja, inte vet jag om det är åldern det beror på det kan vara att jag inte hinner med, inte hör eller uppfattar, eller kanske att jag inte är tillräckligt fokuserad. Jag blir i alla fall stressad.

Dessa knapptryckningar gör mig smått irriterad. Måste det vara så? Ja, tydligen. Då man telefonledes kommer fram till vårdcentralen så får man 8 alternativ att välja emellan. Först 4 st och sedan 4 till. Tryck 1, tryck 2, tryck 3, ja ni vet själva. Men det gick i alla fall men jag glömde att fråga om Covid vaccin. Så i dag på morgonen försökte jag ringa om den sprutan. Jag tror aldrig att jag har önskat att jag var ung igen, så mycket som denna morgon. Men till slut så blev det klart, de ringde upp och jag och min man fick en tid för den vaccinationen i mitten på nästa vecka.

Gamle Nilsson ville prata med doktorn om sin krämpa men råkade bara på doktorns automatiska telefonsvarare.  Nilsson lyssnade ett bra tag under stigande irritation. Till slut kunde han inte behärska sig längre utan avbröt:

”Kan inte doktorn vara snäll och vara tyst bara ett litet ögonblick så att jag får säga mitt ärende”.

Syns du inte. Finns du inte. En reklamskylt om att vi borde tänka på att ha reflexer på då vi är ute i mörker. Visserligen syns vi kanske lite bättre nu då det är ljusare i och med den snö som kom, men reflexer behövs ändå om vi är ute och går i trafikerade områden.

Vet ej hur detta är gjort. Men det fanns helt plötsligt ute i snön. Jag tycker nästan att det ser ut som om det vore en liten räv.

Ett hjärta. Visst är det, eller? Förresten jag ser två hjärtan. Jag begriper inte vad jag har gjort för fel med denna blomma, men det verkar inte som om den trivs hemma hos mig. Spännande att se om hjärtat blir större. Det blir det säkert och så ramlar bladet ner.

Bättre är vishet än krigsredskap,

ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.   Predikaren 10.