Jag brukar inte bry mig så mycket om att hösten kommer och att det blir mörkare och mörkare för varje dag, eller dagarna blir, så att säga kortare. Detta att det blir mörkare hör liksom till, men detta gråa. Nu räcker det. Vet inte hur många dagar, känns nästan som veckor som det har varit grått, mulet och molnigt här där vi bor.

Snön kom ju och gjorde att det lyste upp en del, ett tag. Men det var för cirka 2 veckor sedan.

Kyrkan såg vacker ut i snöskrud.

Men snön försvann nästan lika fort som den kom.

Vid Tuletorget har det satts upp ett litet ”tankaljushus”. Det finns bänkar därinne så det är bara att sätta sig ner och njuta.

Det är inte så stort men det är bra med belysning därinne.

Så här står det utanför ljusrummet.

Bra råd, kan jag tycka. Sedan att efterfölja dom, det är en annan sak.

Går ut och går, det gör vi varje morgon om vi kan för det har blivit en vana hos oss. Med vanor är det ju så att man saknar dom, ifall de inte blir av, så det är bäst att hålla på.

Jag såg jordgubbar i affären som vi handlade i häromdagen. Blev så sugen på bär så jag kunde nästan inte låta bli att köpa dom. En gång denna sommar har jag ätit jordgubbar. Eftersom vi inte har varit upp till Ångermanland detta år så har det inte blivit några andra färska bär heller. Jag har "bärbrist", känns det som.  För detta med att äta bär, har också blivit en god vana.

På tal om bär så kom jag att tänka på en sann liten historia. Om ni vill kan ni få läsa den.

Hela familjen är ute i skogen för att plocka blåbär. Hunden Sickan får också vara med. De större barnen snor kvickt omkring och hittar en hel del. Men Stefan som är minst får inte mycket i sin korg. Han är nästan gråtfärdig.

”Jag hittar inga bär, mamma.”
”Se dig omkring riktigt och glöm inte att be Gud om hjälp,” säger mamma.
Det gör Stefan. Och minsann hittar han inte ett fint ställe med härliga blåbär.

”Du ser”, säger mamma, ”det lönade sig och du fick genast bönesvar”.

Just då kommer Sickan farande och lägger sig mitt ibland bären. Stefan far upp och ryter med barsk stämma.

”Ge dig iväg Sickan, och lägg dig inte mitt uppe i bönesvaret”!