Söker efter ett ord, men det kommer inte hur jag än tänker och funderar. Det är så frustrerande. Ser till exempel en bild på en person i tidningen, känner väl igen personen i fråga, men namnet, helt borta.

Skulle tro att det låter lite skojigt om någon står och lyssnar på Mysingen och mig då vi samtalar, om nämnda bild.

Du vet han, vad heter han nu igen, han var ju gift med, ja du vet henne som var med i den filmen, du vet, den såg vi för några månader sedan och hon spelade huvudrollen tillsammans med honom, ja du vet, vi såg ju honom på museet som vi besökte i fjol, innan Coronan,  museet, vilket, jo det som ligger i stan, vid den där gatan, ja den där gatan som korsar stora stråket, ja vad heter den nu igen, vi brukar ju gå där ofta, det kommer du väl ihåg i alla fall? Förresten, han är ju pappa till henne, ja, men det kan du väl inte ha glömt, hon var ju med i samma sånggrupp i kyrkan?

Lite överdrivet, som ni kanske förstår. Eller så inte?

Vissa dagar går det alldeles utmärkt att komma på saker och ibland är det som om det vore en stoppkloss någonstans, ett vakuum.

Min hjärna inte bara vandrar iväg ibland, ibland lämnar den mig totalt.

Det lyste så vackert på himlen härom kvällen.

Solen höll på att gå ner.

Julträdet som brukar lysa upp Torget denna årstid var på plats, såg vi i morse då vi var ute på vår morgonrunda.

Trevlig 1:a Advent helg önskar jag er mina bloggvänner.

Tisdag, redan? Jag hinner inte med, så fort går dagarna, fast jag inte gör någonting alls, nu för tiden. Tittade i min 5-års almanacka vad jag gjorde för några år sedan. Då var det alltid något, inte mycket kanske eftersom jag inte är i jobbåldern, men något var det.

Träffade vänner, ut och åkte på lite längre resor, eller bara endagars bussresor, åkte färjan över till Åland, var in till stan och gick i affärer, hade SPF:s umgänge, till exempel med kören och olika träffar, bilade till mitt föräldrahem i Ångermanland, två eller tre gånger per år. Men nu, inget av allt detta och ändå springer tiden iväg. Klart, min kropp är ju nu också så mycket svagare.

Såg något annat i min dagbok. Jag har gått ner 2 kilo på 2 år. Ja, jag säger då det, inte är det något att tala om. Men, jag skulle vilja gå ner till normalvikt, till det fattas flera kilon.

Ju äldre du blir, desto svårare är det att minska i vikt,

därför då har din kropp och ditt fett blivit verkligt goda vänner.

Konstigt, du hänger in någonting i din garderob för ett tag,

sedan krymper det två storlekar.

Vi bilade till Farsta till min bror som behövde lite saker. Som tur är, så går han inte i affärer och handlar, känns bra.

Som synes, bilar finns det gott om.

Tunnlar tycker jag inte om att åka genom, men det är ett måste då vi bilar till Farsta.

Då jag åkte här så tänkte jag på de morgonsändningar som vi hör på radion ibland, att det är stopp i Söderledstunneln, eller att den är avstängd. Så mycket med biltrafik kan det vara här, tidiga vardagsmorgnar.

Bilar och åter rader med bilar fast klockan var vid 10-tiden en vardagsmorgon.

På hemväg. Fortfarande mycket med biltrafik.

Skönt att slippa åka bil varje dag. Det är jag så glad och tacksam över.

Några visdomsord av Platon:

Är människan måttlig och förnöjsam,

så är inte ålderdomen någon tung börda.

Är hon det inte, så är också ungdomen

fylld med besvär.

… som jag känner.

Att det känns så bra beror på min rädsla eller försiktighet att träffa andra människor i dessa pandemi tider, och nu har jag varit tvungen till detta ett antal gånger. Det har ju då varit svårt skydda sig. Men, nu är det avklarat.

Det brukar ju heta ”dubbel glädje”, men detta är fyrdubbel.

För det första.

Jag är klar hos tandläkaren och har klarat av alla besöken. Inga svimningsanfall och inga panikattacker. Det är betalt och klart och endast ett återbesök i december är inplanerat för att kolla upp att allt är Ok och om det inte är det, så ska det åtgärdas och gå på samma ”räkning”. Det har inte varit några i väntrummet, de få minuter som jag har varit där.

För det andra.

Vi har tagit influensasprutan. Där var det ju många personer,  men inkubationstiden är över och allt har gått bra. Jag har i ett annat inlägg berättat om, som jag uppfattade det, kaoset.

För det tredje.

Har varit på kontroll hos min hjärtläkare på Sveavägen i Stockholm. Vi funderade hur vi skulle åka dit och kom till den slutsatsen att buss till Odenplan och gå därifrån var det bästa, för att undvika så många personer som möjligt. På bussen tog vi på oss munskydd, för säkerhetsskull. Dit gick det bra, på hemvägen var det fullt i bussen. På tunnelbanan har det säkert varit ännu flera. Hoppas att vi inte har blivit smittade.

För det fjärde.

Så har jag varit och tagit en mängd prover. 4 rör tog dom så nu ska det väl visa om jag är friskare än frisk. I väntrummet, som var stort, satt det endast 2 personer och jag fick komma in snabbt.

Alltså, jag har varit ute i vimlet, så illa tvungen. I dessa tider kan jag mer än vanligt längta till att bo på landet. Men, nu bor jag här och försöker göra det bästa av situationen. Vara ute i friska luften, inte träffa andra personer och undvika närkontakter.

Strax frukost och sedan måste vi iväg. Var rädda om er och varandra.

En aktuell bön.

Här framsidan av skylten, där katten hänger. En del av min stora kattsamlingen syns till vänster.

Är så tacksam över mycket i mitt liv. Framför allt för att jag får vara så pass frisk, fast jag har så många olika fel på mitt hjärta.

Är också tacksam över att jag inte har någon avog inställning till hösten, mörkret och vintern. Det har mysingen så det räcker och blir över. Tänk att en vuxen man i sina bästa år, från vår sida sett, kan bli så nere i skorna för lite mörker, dimma och höst. Visserligen är det grått ute nu, men vad då, det kommer ju ljusare tider, det måste väl även han tro på, eller hur?  Vi hoppas och tror att vi ska klara även denna vinter. Vi har ju varandra.

I går tog vi vår runda till affären, vid Landsvägen, som har öppet för oss priviligerade, mellan 7-8 på morgonen.  Då fick Mysingen vatten på sin kvarn, småblött ute, dimmigt, mörkt och grått var det, då vi vandrade ut strax efter halv sju.

Vi gick Tulegatan neråt, ingen trafik inga människor alls.

Kom ner till Järnvägsgatan, där kommunen har grävt upp en stor del av gatan. Avstängd för biltrafik.

Vidare till Vasagatan, även den rivs upp.

Ingen person syntes till här heller. Men cyklar finns det. Och, i bakgrunden på bilden, uppgrävd och avstängd fil, på gatan.

Vi närmar oss Landsvägen. Fortfarande har vi inte mött en enda person. Sett någon på avstånd bara.

Det börjar ljusna lite i horisonten.

Nu är vi vid Sundbybergs torg. Här brukar det på dagarna vara full rulle. Många affärer och restauranger. T-banan, pendeltågstation, hållplats för Tvärbanan och bussar till många olika destinationer, även till Bromma flygplats och Arlanda, gör att det är mycket folk i rörelse.

Nu har det ljusnat betydligt. Vi har handlat färdigt och är på väg hemåt.

Tåget får passera först. Ni ser, avstängda gator. Ofta får vi gångtrafikanter kryssa oss fram.

Även snabbtåget vill fram.

Nu har vi kommit över järnvägsövergången och vandrar på Esplanaden. Där som nästan överallt i centrum, håller de på med gatuarbeten. En del av orsakerna är att järnvägen ska täckas över.

Även en del hus, får en översyn.

Nu är vi på Fredsgatan. Hål i gatan, inget nytt.

Men sedan kommer ni närmare hemmet och där på Tulegatan, inget vägarbete.

Nu är vi "på våran gata hemma i sta´n", som Stina i Saltkråkan säger. Ni känner väl igen Vattentornet som ofta syns på mina bilder ifrån vår balkong?

Trevlig söndag önskar jag er som tittar in här. Var rädda om varandra.

…att jag ringde och beställde en tid för vaccination mot influensa.

Ringde vårdcentralen och fick en tid för mig och Mysingen klockan 13.00 Vi gick dit i lagom tid för att slippa stå och vänta och kanske beblanda oss med andra som var ute i samma ärende. Kom till Helsa Vårdcentral tre minuter i ett.
Då uppstod första irritationen.

En lastbil stod framför ingången så vi fick gå in via en annan dörr. Tog hissen upp och där kom den andra irritationen. Dörren in till mottagningen var låst.

Där stod en lapp: "Vaccination? Vi hämtar er på beställd tid".  Vi väntade, liksom flera, i den trånga hisshallen. Efter en stund kom en sköterska som skulle ut och vi kunde smita in till en korridor där det stod många personer och där fortsatte vi att vänta.

En annan sköterska kom och frågade om vi alla skulle ta influensasprutan. Joo, tack det skulle vi ju vilja.” Följ med mig här då” sa hon och vi följde troget med henne i en lång korridor till ett väntrum där hon bad oss sitta ner och vänta.

Sitta ner och vänta? Klockan var ju vid den tiden bra mycket över 13.00 Men inget att göra. Vi väntade. Alla försökte hålla avstånd, alla var ju i riskgrupp och van att försöka skydda sig.

Efter ett bra tag kom en sköterska in och sa att hon skulle ropa upp oss efter turordning, den turordningen som hon hade på en lapp. Gick sin väg igen och kom tillbaka med en lapp och började att ropa upp en mängd namn. Kanske 5-6 stycken. Ingen av dom hon ropade upp fanns där. "Jaha, var har dom tagit vägen då", undrade hon.

”Vilka har fått en tid klockan 13.00” frågade hon sedan och många svarade: ”jag”.

”Jaha, tydligen har jag fel lista men då får ni komma in en efter en”. Den som stod närmast henne kom med in och vi andra väntade troget, fast man kände hur spänningen steg och frustrationen.

Efter kanske 10 minuter kommer hon ut igen och såg, eller kände spänningen i luften så hon sa: ”ja, vi är flera sköterskor som vaccinerar, så det går fort”. Vi hade bara sett en sköterska som hämtat in folk, de andra sprang bara omkring ut och in genom dörrar.

Går fort? En snigel skulle gå snabbare, var min tanke.

Så kommer då äntligen en annan sköterska och Mysingen och jag kunde gå in och få vår spruta.  Den första sköterskan hade då avverkat 2 patienter.  Hon hade inget munskydd, inget visir och det hade inte vår sköterska heller.

Vi fick som vanligt skriva på ett formulär om eventuella allergier och sjukdomar. Jag kryssade i om hjärtat och blodförtunnande medicin.

”Äter du Waran”, frågade hon. ”Nej”, sa jag, ”Eliquis, tar jag”.

”Jaha, då får du ta sprutan i magen”.

”Det har jag aldrig varit med om fast jag har tagit blodförtunnande medicin i cirka 8 år. Är det något nytt”?

”Vi fick dom förordningarna i fjol”, svarade sjuksköterskan.

Jaha, hon stack mig i magen och sedan sa hon att jag måste sitta och vänta i 10 minuter innan jag kunde gå hem.

Okej. Jag kan förstå om de är försiktiga, i fall jag skulle få en blödning. Men vaddå försiktig? Att inte ha någon ordning på alla de som kom och skulle ta vaccinationen. Alla i samma rum, stå eller sitta och vänta, länge, använda samma pennor och trängas vid in och utgångar. Förflyttas från ena väntrummet till det andra, i en smal korridor, med risk för krockar. Sköterskor som springer hit och dit, nära inpå oss, eftersom det var många där.

Förlåt mig. Men det är länge sedan som jag kände mig så irriterad och bekymrad över hur det sköts. Vi har ju att göra med en pandemi, en farlig sjukdom som kan förstöra våra liv, om vi överlever. Jag förvångar mig inte ett dugg över att smittan sprids, då de som ska veta bättre och skydda oss, handlar så oövertänkt.

Ingen struktur, ingen ordning. Förlåt, men detta skulle jag kunna organisera upp hur lätt som helst, tror jag. Hoppas ingen av oss blev smittade.

Om människor än visar upp hundra goda egenskaper,

bedöms de ändå alltid efter sina dåliga sidor.

Kommer ni ihåg att jag hade problem med två tänder som hade gått sönder och att jag var till tandläkaren i mitten av februari. Tandläkaren gjorde en bedömning och kom fram till följande. Han sa att jag skulle behöva borra upp gamla lagningar, för flera av dom är sedan jag var tonåring och håller på att gå sönder.

Om jag skulle kunna tugga ordenligt framöver, så bedömde han att det behövdes en mängd åtgärder och sammantaget skulle det kosta mig över 22.000:-  Resterande skulle vara tandvårdsbidrag.

Jag accepterade och behandlingen påbörjades. Efter 3 behandlingar bröt Corona epidemin ut och tandläkaren stängde sin praktik.

I början av oktober fick jag ett brev ifrån tandläkaren om att jag hade en tid där. Efter en del funderingar hit och dit, så kom jag till den slutsatsen att de skulle väl inte kalla in mig om dom inte hade Corona säkrat mottagningen.

Jag gick dit, men döm om min förvåning då det var tandhygienisten som ropade in mig. Det tyckte inte jag var så nödvändigt, men nu var jag i alla fall där. Frågade då samtidigt hur det skulle bli med mina fortsatta behandlingar.

Fick till svar att tandläkaren skulle ringa mig, vilket han också gjorde.

Kontentan av det hela blev att han skulle fortsätta arbetet. För att man ska få ersättning så måste ju ett påbörjat arbete avslutas inom ett år.

Han sa samtidigt att om det var folk i väntrummet så skulle jag gå ut igen och vänta ute på gatan, så skulle de ringa då det blev min tur.

Han skulle bara veta. Om jag går till mottagningen och sedan ut igen, så skulle det förvåna mig mycket om jag med min tandläkarskräck skulle gå tillbaka in. Ute, fritt fram att gå hem igen, skulle jag nog tänka.

Nu har jag varit på tre behandlingar. Jobbigt, men det har gått. Bedövningarna har tagit, alla tre gångerna, fyra sprutor varje gång. Bara den senaste gången gjorde det ont med bedövningssprutan, annars har jag inte känt av dom. Dom har borrat bort amalgamet och under var det karies, så det var ju bra att jag tog itu med detta.

Pandemin har ju tagit ny fart nu i många delar av vårt land, bland annat här i Stockholms området. Så det känns lite olustigt, men om inget oförutsett inträffar så går jag till mottagningen nästa vecka igen.

Tandläkarskräcken får arbeta för högtryck. Men, det är bara att stålsätta sig.

 Några tänkvärda ord ur min optimistlåda.

På vår almanacka i köket står det för november månad.

Glöm aldrig vilken skatt en vanlig dag är!

Så är det ju. Så länge jag får vakna varje morgon, kan stiga upp och även kanske ta en morgonpromenad, så är jag glad och tacksam. Tackar Gud varje morgon för den nya dagen.

Var rädda om er mina bloggvänner.

I morse var det svårt att vandra ut. Vinden tog i och det kändes tungt att gå. Småduggade gjorde det också.

Tacka vet jag igår. Då var det ett underbart vandrautemorgonpromenadväder.  Vi gick ut i tidiga ottan och då var det mörkt.

Tulegatan ner. Endast gatubelysningen var uppe och så vi då.

Här går vi Ursvksvägen fram.

Fläckvis är det mycket med löv på trottoarerna. Kan vara halt och slirigt, har vi blivit varse

Till och med på vissa bilar har det kommit löv.

Efter ett bra tag kom vi då till Sundbybergs begravningsplats och minneslunden.

Det var otroligt många ljus utsatta. Men det var också många som hade blåst ut.

Här har det bildats ett hjärta. Kan ni se det? Till höger kan man urskilja ett hjärta till.

Vi gick också till Mysingens föräldrars och farföräldras grav.  Samt hans farmors syster.  Sammantaget har vi pyntat på fyra gravar. Men, det gjorde vi flera dagar innan allhelgonahelgen för att slippa trängsel och köer.

Här är vi på väg hem, förbi Lötsjön. I verkligheten var det så vackert.

Mörkret fanns fortfarande, men det började att ljusna.

Här är vi på vår gata och då var det ljust och gatubelysningen var släckt. Solen har ännu inte kommit fram, men bakom alla moln finns den.

Jag tror på Gud, på samma sätt

som jag tror på den uppåtgående solen.

Inte för att jag ser den,

utan för att jag genom den kan se allt annat.