Dessa två veckor cirka, på det nya året har gått så fort. Dagarna har bara flutit på och jag har inte hunnit någonting. Hade ju tänkt att bli lite ”energisk” och börja med att rensa i skåp och lådor, men jag har inte ens städat undan julen.

Jag läser de trösterika orden på min almanacka i köket.

På tal om almanackor så damp det ner en försändelse i brevlådan med just en almanacka i, detta var före jul. Jag blev så glad, för den är så fin. Varje månad har sin egen blomma, så vacker.

Den kom ifrån Gotland. Bosse Lidéns fru Solveig som har fotat de tjusiga blommorna. Än en gång: Hjärtligt tack.

Bosse hade en tävling i november på sin blogg och där jag hade tur att få två lotter som pris. Nu har han en fototävling, här i januari, där vi kan få gissa och leka om vi har lust.

Jag har ända sedan jag var barn, älskat detta med tävlingar. Vi var ju många syskon och vi hade ju inte så mycket annat att göra på fritiden än tävla och leka då vi var små. Min Mysing är inte någon tävlingsmänniska och vill helst inte ens spela något spel. Då vi är uppe i Ångermanland så brukar jag och mina syskon spela olika spel och tävla och då kan Mysingen vara med. Jag vill då alltid vara med i hans lag, för han är duktig och det är inte jag. Min yngste bror och Mysingen är ungefär lika allmänbildade.

I går fick vi se solen, inte så mycket men vi fick se att den inte alldeles har glömt bort oss. Vi tog en kort runda på morgonen, efter det att regnet hade dragit förbi.  Det känns så bra att kunna gå ut en stund och inte är det halt heller.

När allt kommer omkring

så är det bättre för oss,

när vi inte vill ha så mycket

av världen och betraktar det,

som den frivilligt ger oss,

som slumpartade fynd.

Att kunna vara nöjd med det lilla, är ibland en stor konst.