...som jag syns här på bloggen nu för tiden. Det är inte så att jag inte vill blogga, men det är jobbigt för mig att sitta här vid den stationära datorn, vid en plats som inte direkt är anpassad för datorarbete. Min nacke och rygg tar stryk och det är inte lätt att sitta och skriva då jag får så ont. Det får bli lite sporadiskt och även med kommentarerna hos er. Tröttnar ni på mig så förstår jag det.

Jag har ju haft svag rygg sedan jag var ung. Första gången som företagsläkaren skickade mig för att röntga ryggen så visade plåtarna, enligt doktorn som sa: "Din rygg är utsliten, vad har du gjort?" Då var jag omkring 25 år kanske.

Nacken röntgade jag vid 50 års ålder ungefär, för jag kände att jag hade en knöl på nacken och den började att göra ont.

Men röntgenläkaren sa då:

"Knölen är ofarlig, du skulle egentligen ha blivit tvilling, men nu blev det inte så, utan bara en extra knöl. Om den fortsätter att växa så får vi operera bort den, men i detta läge är det onödigt om den inte besvärar dig för mycket."

Hittills har det gott  bra, med lite anpassning och så. "Anpassning? Vad menar hon nu"?

Jo, jag tar bara ett exempel. Jag har ju sedan första gången, vid 30-års ålder då jag har klippt mig hos en frisör, även samtidigt tvättat håret. Men det går inte längre. Jag kan inte sitta i champoneringen, bakåtlutat. Så, nu då jag var och klippte mig förra gången, för ett par veckor sedan, så tvättade jag håret hemma före, innan jag gick dit.

Så här långt hår hade jag innan jag klippte mig.

Denna bild är tagen i dag. Som ni förstår är det mycket lättare att både tvätta och sköta håret efter klippningen.

Lika lite som solen eller månen

kan spegla sig i ett grumligt vatten,

lika lite kan den Allsmäktige spegla

sig i ett hjärta som har grumlats

av idén om jag och mitt.