”Semestern” slut. Om det nu går att ha semester och vara pensionär?

Joo, det går, vi har haft det, helt avkopplande och ledigt, varit mycket ute i friska luften, vandrat i skogen, upplevt lite nya vyer, men framför allt, inga direkta måsten och mysingen har inte haft något av sina åtaganden på agendan. Ingen TV har vi på landet och ingen dator. El och vatten finns.

Jag ska försöka att visa lite bilder ifrån vår ledighet vad det lider. Är oerhört tacksam att allt har gått bra, inga sjukdomar eller missöden har drabbast oss, fast det varit nära tre gånger. Nära och nära, kanske inte, men för mig kändes det så. Sekunderna och änglarna var på vår sida.

Men nu, först. 

Bosse Lidén  har givit oss bloggare som är intresserade och tycker att det är roligt, en sommarläxa. Och, jag tycker att det är roligt att leka lite, fast jag samtidigt tar det allvarligt och seriöst. En läggningssak.

Vi tog bilen en dag på vår semester och ”invaderade” en sandstrand vid Önskasjön. Passade på, tidigt på förmiddagen och ingen av de varma dagarna, räknade då med färre åskådare. Vi hade rätt, ingen var där för att bada denna halvkyliga morgon.

Att bygga ett sandslott. Vi fick ha hjälp, behövde inte bygga allt själv och det var bra och en lättnad för mig. Kanske skulle bilden ha tagits ifrån framsidan men det är vackert och passande med sjön i bakgrunden.

Mina byggmästare gjorde ett fint jobb. Ingen av dom hade byggt något i sand förut.

Jag försökte också med hink och spade. Det var länge sedan jag höll en spade i min hand.

En selfie på mina fötter i vatten, i sjön. Joo, det gick att gå ut  i det kalla vattnet, men då jag kände att sanden gav vika ville jag inte vara med längre. Gick upp igen och försökte ta en anständig bild. Ni ser väl att det är vatten på fötterna? I alla fall på tårna. Jag lovar, hela fötterna har badat. Kröker med tårna, trodde väl att jag skulle stå stadigare då. Som katten, som sätter klorna i saker den vill klättra på. Självbevarelsedrift, heter det.

Så var det då en fin sten eller snäcka. Det fanns många stenar, den ena vackrare än den andra. Jag fastnade för en sten som gick i rött och såg nästan ut som ett hjärta.

Ångermanlands landskapssten, Nordingrågraniten. Tyckte att den passade mig på något sätt, plus att jag var i Ångermanland i det landskap där jag är född.

Fjärde uppdraget, att sända ett vykort till Bosse Lidén. Det gjorde jag med glädje, det var det enklaste, nej kanske inte, ville ju att det skulle vara fint och även säga något. Men smaken är ju, ja, olika.

Visst ja, glömde nästan en sak. Att ha fyllt 75 år skulle också ge poäng.

Det gjorde jag i början av juli och blev firad med många presenter och en jättegod tårta. Även det hemma i mitt föräldrahem, nu i samband med vår semester.

Bland annat fick jag en ny kamera. Helt suveränt. Plus en mobil med inbyggd kamera.

En  testbild. Tog den för säkerhetsskull av mig själv.