Trevligt att ni har tittat in här hos mig fast jag inte har skrivit något på flera dagar. Förmaksflimret har besökt mig och jag känner mig fortfarande svag och matt i benen.

Vet ni hur det känns att ha fått ett ”andra liv”?  Eller fått en chans att få fortsätta det liv man har. Jag är verkligen tacksam över det. Jag har ju berättat om hur mitt hjärta stannade för fyra år sedan, men att jag då var på hjärtintensiven, uppkopplad, så läkare kom rusande. Efter det fick jag en pacemaker inopererad.

Ja det är dit jag skulle komma, till denna lilla apparat som har ”startat om” mitt hjärta ett antal gånger. Senast nu häromdagen. Jag känner nämligen hur det stoppar upp och sedan hur det sätter igång att pulsera igen. Det är en märklig känsla och den får mig även att stanna upp och tänka till. Hur litet vi vet om våra dagar här på jorden och hur viktigt det är att vi försöker att göra det bästa av den tid som vi har fått oss tilldelat. Och, hur svårt det är att verkligen ta till vara livet, göra det bästa möjliga av de förutsättningar som vi har fått, för oss själva och för andra. För jag tror att vi lever inte bara för vår egen skull, utan också för att vara till hjälp och stöd för någon eller några som behöver det. Men, så lätt det är att bli självisk och bara se till sig själv.

Jag kom att tänka på ett vykort som jag fick. Ser ni vad det står?

Lämna dina problem till Gud,

Han är ändå vaken hela natten.

Nu ska jag försöka att baka lite kakor, det var länge sedan sist, men till jul tycker jag att det kan vara gott.