Jag blir så betryckt, beklämd eller kalla det ledsen.

Vi hade vår sångövning i vår sånggrupp i pensionärsföreningen igår. Vi är inte så många i gruppen och det har blivit färre och färre, som det verkar. Nu kom det endast ett tiotal och då undrar jag hur ska det gå? Vi ska ju uppträda på en tisdagsträff i början av december, en glöggräff samt vara "lucior" i år igen på ett månadsmöte  också i december. Men hur ska det gå, då vi är så få?

Det jag vet om minskningen är att en dam, hon som hade den vackrarste och säkraste rösten har blivit dement, en dam också kring 85 år har brutit lårbenshalsen, en annan dam döv på ena örat och kan inte höra "vad jag själv sjunger". Två damer har avlidit. Så av männen, en har så många andra åtagande, en verkar ha blivit dement och en vet vi inte vad som har hänt. Vi får se, hoppas att det kommer flera till nästa övning.

I morse var det skönt att vandra ut, två plusgrader och ingen blåst och solen lyste. Efter morgonvandringen gick vi in i två affärer för att passa på att helghandla. 8-9 tiden är det lagomt tunnsått med folk.

Nu vet jag varför mysingen och jag trivs så bra ihop, vi som är så olika och verkar ha vitt skilda uppfattningar om både stort och smått. Men, vi är båda så enormt barnsliga. Det fick jag ännu ett bevis på i morse.

Vi kom och gick på en gata, mötte en ung dam som pratade i mobilen.

"Vet du vid vilken tid det ska vara"? frågade hon i luren.

Mysingen och jag svarade samtidigt. Högt och klart.

"Nej, det har jag ingen aning om", och den andre sa "nej det vet jag inte".

Utan att titta på varandra hur den andre reagerade, blev vi som tonåringar direkt, eller värre. Vi fortsatte att gå och vet därför inte hur den unga damen uppträdde. "Tokdårar, ser ni inte att jag pratar i mobilen", kanske hon sa eller tänkte.

Vissa gånger tänker jag mig inte för, för fem öre. Men det kanske beror på att femöringen har upphört. Bara jag inte håller på att bli gammal och dement.

Svanfamilj vid Lötsjön, så här sent på året.