Den som jag skulle vilja uppmärksamma idag är Mysingen, min man.

Han ställer upp för mig alla gånger då det känns som om jag inte kan.

Att jag honom ”fick” på min ålders höst, är något att vara tacksam över.

Han hjälper mig i stort och smått och finns där för mig, då jag det behöver.

Följer med mig till läkare, provtagning, tandläkare och även till min frissa.

Det kanske ni inte förstår och fattar varför, men det går bra att gissa.

Förstod att ni visste utan att jag behövde för er det närmare förklara.

Ja, visst är det så, jag har dåligt lokalsinne, är ostadig och vinglig bara.

Men han är snäll och planerar möten, träffar och sammanträdena sina

så att det inte krockar med det som jag måste gå på, besöken mina.

Att han älskar mig helt och fullt får jag dagligen många gånger höra.

Bara och tacka och ta emot, ja vad annat kan jag göra.

Älska honom tillbaka? Ja, det gör jag, från mitt hjärta, själ och kropp,

så för oss på ålderdomens höst, det känns som om det finns hopp.

Jag ser fram emot att med min kära Mysing få leva och bara vara

Kanske någon gång vi med vår bil eller med statens tåg kan fara

ut på en resa  och se andra platser, orter och även länder.

Men ingen av oss vet vad som oss i framtiden händer.

Huvudsaken är att det även framöver får vara vi.

Ja, bättre och mysigare än med min Mysing, kan det inte bli.

Idag, för 14 år sedan förlovade vi oss,  ”Mysingen och Gosan”. Det var något som jag inte trodde var möjligt, eller skulle ske.

Min förra man avled 2004 och det blev ett tomrum som är svårt att förklara. Vi hade levt ihop i 35 år, upplevt mycket tillsammans, både på ont och gott. Man svetsas ihop, på något sätt. Så chocken blev stor, då min andra hälft inte längre fanns.  

Men, som på beställning, ramlar en annan man in i mitt liv. Klart att jag blev smått chockad. Så går det väl inte till i verkliga livet? Men, efter det fjärde frieriet, så sa jag ja.  Och, nu har vi varit förlovade i fjorton år och av dem gifta i snart elva.

Jag är ett levande bevis på att kärleken kan dyka upp flera gånger och även långt upp i ålder. Många som blir änkor kan inte tänka sig någon annan man. Men, jag tänkte inte, det bara blev.

Jo visst, vi är olika, som natt och dag, men kompromissar, tjafsar, och är vänner igen.

Det låter krasst att säga det, men hur skulle jag ha klarat mig utan min man?  Undrar om inte Gud som ser och vet allt, fixade även detta till mig.

Denna bild är tagen ett år efter vår förlovning, hemma hos oss.

Här blev vi fotade på en promenad, vid Råstasjön. Bilden är tagen två år efter vår förlovning, alltså 2009.

Här, bara för några år sedan. Uppmaningen försöker vi efterleva, fast det kanske inte syns på bilden.