Nu äntligen har jag varit och tagit mina blodprover. Det har blivit så konstigt och svårt men allt beror ju på att jag inte klarade av vår vårdcentral här, där det inte fanns tider och ingen uppföljning. Min hjärtläkare har ett laboratorium och min andra läkare ett annat. Han hade bytt lokal och då även där man skulle ta blodprover, och jag visste inte det, därav strulet.

Så jag fick åka in till storstaden till S:t Görans sjukhus.

Skulle ha åkt i onsdags men då skulle vi sjunga på förmiddagen så tiden räckte inte till och torsdagen skulle de komma ifrån vår hyresvärld och sätta in en nyckeltub i dörren, mellan 7-16. Ni hör väl, hela dagen blir ju låst, går ju inte att planera förrän de har varit här. Vi måste ju låsa upp för dom och mysingen följer ju med mig på mina ”sjukbesök”, eller ”friskbesök” får det heta istället.

Så, vi fick åka idag istället. Hoppas att det räcker med den marginalen. En vecka innan, heter det, men 6 dagar borde väl räcka. Håller tummarna.

Idag kunde vi ta tunnelbana och det är lättare för mig. Banan direkt till Stadshagen och gå därifrån. Till Solna åkte vi buss och det är inte lätt för mig nu för tiden. Är jag inte beredd, eller har hunnit sätta mig, kan jag stå på näsan då chauffören startar bussen igen. Jag är så ostadig. Det har faktiskt hänt och det gjorde ont plus att jag inte kunde komma upp igen utan hjälp. Då var det medpassagerare som ryckte in och hjälpte mig.

Att gå av en buss ställer också till bekymmer för mig nu, på grund av höften. Men mysingen kom på att man kunde trycka på en blå knapp, då sänkte chauffören bussen och det var bara att kliva av. Tack för den finessen.

Blev detta ett klagande inlägg? Det var i så fall inte meningen, ville bara tala om hur jag känner det. Jag är så tacksam att jag få leva och finnas till och att jag har mysingen.

Vår almanacka som hänger i köket, som varje månad har fina bilder ritade av Kersten Svensson och några tänkvärda ord på vägen. Almanackan heter "Ro för själen", och nu är det snart dags att beställa en för år 2020.