Berättade i förra inlägget om mötet med den fina katten på kyrkogården.

Det fick mig att tänka på den första katten som jag fick. Jag var då i början av tonåren och hade tjatat länge på min mamma om att få skaffa katt. Men, hon tyckte inte om katter och var rädd för hundar, hade blivit illa biten av en hund som liten, så den delen förstod jag eftersom jag också hade blivit biten av en schäfer som  elvaåring.

Men katter, hur kan man vara rädd för dom, tyckte jag. "Dom springer bara runt benen på en", sa min mamma, "och är ivägen".  Det var bara att finna sig i det. Tills en dag, lyckan slog ner och jag fick en katt.

Kommer ni ihåg att jag skrev om en liten tidning som vi som tonåringar skrev. Vi var cirka 10 ungdomar i åldern från 13 år till 19 som bodde i vår lilla by och höll ihop. Av mina syskon var det jag och min 3 år äldre bror som var med i gänget. Vi träffades, lekte, spelade och tävlade med allt möjligt, plus att vi gav ut en egen tidning. Vi sålde den till våra grannar för några ören och försökte vara seriösa. Inte alla skrev i den utan "redaktören" intervjuvade oss och beskrev sedan i bladet hur våra ungdomsliv förflöt. Nu har den skaffat ett jobb, eller nu håller han på att ta körkort, hon har sökt jobb i Örnsköldsvik och så vidare.

Men i alla fall, i den tidningen hittade jag i höstas då jag var uppe i Ångermanland i mitt föräldrahem, denna dikt som jag hade skrivit i tidningen. Jag var i början av tonåren, kanske 13 eller snart 14. Detta på tal om katter.

Jag kommer inte ihåg att jag har skrivit detta, men det var mitt namn under och senariot stämmer.

Här är jag som 14-åring, med min första katt, Sessis. En mycket klok och fin kattfröken.

I morse gjorde jag och mysingen ett storverk. Eller kanske bara jag. Nej mysingen också som orkar gå i den "saktamak" takten som jag gör, kan inte vara det lättaste.

Vad vi gjorde? Jo, gick upp tidigt, medan det ännu var mörkt, vandrade till kyrkogården och tillbaka. Det som annars tar cirka en timma, tog 1.40 Men det gick bra, skön luft ute, lugnt och stilla. Fick ta en nitroglycerinspray bara.

Så vackert det var vid gravarna och i minneslunden, med alla tända ljus.

Det är en rätt så stor minneslund i Sundbyberg.

Många hade där också lämnat blommor.

Framför huset till minneslunden.

Vi fortsatte vår vandring för att ta oss igenom hela Sundbybergs kyrkogård för att komma till Duvbos kyrkogård. Hörde ett jamande. Vet ni vem det var? Jo, den stora katten som jag trodde var en staty då den satt på en sten, helt blickstilla. "Hej på er, det var länge sedan". Det verkade precis som om den kände igen oss. Men det är ju omöjligt för det var ju flera år sedan. "Jo, visst kommer jag ihåg er", jamade katten på. Nästan lika pratsam som förra gången.

Vi fortsatte att gå och katten följde med oss.

Då jag stannade för att vila, stannade katten också och satte sig en stund.

Det hjälpte inte att säga att den skulle gå hem. Den väntade en tag bara och sedan kom den efter oss igen. Följde med oss hela vägen ända till mysingens föräldrars grav. Strax därefter kom det en matte med sin hund och då blev katten lite avvaktande och vi kunde vandra vidare hemåt.

Solen började att gå upp  och det hade börjat att ljusna. Då var det skönt att komma hem och äta en god frukost och värma våra frusna händer.

Trevlig söndag önskar jag er som läser min blogg.

November och plus åtta grader ute, känns lite märkligt för en Ångermanlänning. Förr i tiden var det vinter denna tid på året och snö, där jag är uppvuxen.

Doktorsbesöket igår gick bra och jag ska fortsätta med den nya tabletten fast den ger en otäck huvudvärk. Flera saker glömde jag att fråga om, som vanligt. Undrar var orden försvinner någonstans varje gång som jag är hos en läkare? Jag är inte så pratsjuk i vanliga fall men hos en läkare blir det nästan stumt. Då orden verkligen skulle behövas.

På tal om ord.

Det här har jag kopierat ifrån en "tidning" som vi ungdomar gav ut hemma i vår by i Trehörningsjö då jag var i början av tonåren. Fick se den nu i augusti då jag var där. Hade inte sett den på över 60 år. Jag blev riktigt nostalgisk. Vi var cirka 10 st barn och ungdomar i åldern 12-18 år ungefär som bodde i vår lilla by. Jag kommer inte ihåg vem av oss som skrev dessa rader. Vi medverkade alla mer eller mindre för att få ut denna lilla tidning.