Har ni tänkt på så glad vi blir om någon obekant, till exempel i en affär eller ute på gatan ler mot oss eller säger ett vänligt ord. För mig betyder det mycket och lyser upp och lättar upp hela dagen. Jag blir varm inombords och lite av det, kanske tunga som jag bär på, blir lättare att bära, eller kanske är det så att jag då glömmer bort det som inte är så lätt eller enkelt.

Det berättas om den ryske författaren Leo Tolstoj att han en gång passerade en tiggare på gatan.

Tolstoj ville gärna ge mannen något och kände efter i sina fickor. Men de var tomma, det fanns inte ens ett litet mynt att hjälpa tiggaren med.

"Jag beklagar, min broder", sa Tolstoj till mannen. "Jag har ingenting att ge dig".

Tiggaren lyste upp. "Du har gett mig mer än jag kunde önska, du kallade mig broder".

Det är något att tänka på. Alla vill vi bli sedda och respekterade. Och, det behövs inte mycket för att göra en medmänniska glad.

I morse kunde mysingen och jag gå ut och vandra, nästan som förr i tiden, en timme blev det cirka och det kändes bra, ja, inte i kroppen precis, men i hjärtat. Då såg vi att det snart börjar bli jul. Eller det kanske det har varit länge men som jag inte sett. De har julskyltat i en del affärer, några har adventsljusstakar i fönstren och många har satt upp ytterbelysning i form av slingor på sina balkonger.

För mig känns det lite tidigt. Eller är de inte för tidigt ute?

Det är ju bara november ännu, det kan jag ju se på denna november kaktus som gör allt för att lysa upp vår tillvaro.

Även denna blommar lite smått, med härligt vita blommor. Speciell.

Båda bilderna har jag tagit idag.